Lisa Andersson

Ansträngande tider.

Kategori: Om en dag

 
 
Nu är det en sådan stund igen att ögonen håller på att gå i kors. Jag befinner mig i skolan och kämpar på med biomättekniken, vilket mer och mer börjar gå åt skogen. Jag inledde plugget ganska hoppfull och peppade mig själv. Visst tusan ska det gå, tänkte jag. Nu börjar jag inse att det här är skitsvårt och får ont i magen.
 
Något annat som framkallade magont var besöket igår hos ett eventuellt framtida jobb. Det gick väl helt okej att prata med cheferna, men sedan skulle det visst göras ett arbetsprov. Jag fick panik. Ganska ofta blev det helt svart i huvudet och jag kände mig så dum. Jag är rädd för att inte få, och få jobbet. Jag har nog lätt glorifierat det här med att ha ett jobb en aning. De hade i alla fall en kaffemaskin med gratis, gott kaffe. Alltid något.
 
Hur jag nu ska orka förflytta mig till gymmet är en stor gåta. Ännu större hur jag ska orka träna. Plugg- och träningsmotivationen går aldrig hand i hand. Benhinnorna har även sagt hej igen. Jag sa hej tillbaka och har vilat dem ett tag nu. Ett tag tänkte jag på alla problem min kropp hittar på, och hur mycket jag hatar den ibland, men jag har också insett att den väldigt väldigt ofta fungerar bra. Jag ska försöka vara tacksam för det.
 
 
Knäppte en fin bild i fredags, vädret visade sig vara fint och jag hade en tenta mindre. Wihoo!
 
 
Utsikten jag hade i princip hela helgen. A-huset. Inte superkul. Knäppte denna bild 19.00 i lördags och det var inte jättetrångt att hänga i skolan då.
 
 
 
 
 

Äntligen.

Kategori: Om en dag

 
 
Ilskan senaste tiden mot detta arbete har saknat gränser. Det känns lite som att jag aldrig någonsin vill syssla med genteknik igen. Nu ska jag spara skiten och ställa om till tentaplugg. Alltid denna panik under tenta-p...