lisas

Ännu en helg har skyndat förbi. En jäkla bra helg dessutom. Den satte sina spår också. Det blev en hel del fotboll, vakna nattimmar och partaj. Jag gjorde ogenomtänkta saker och fick en liten chock på kuppen. Men jag gillar mig själv ändå.

Det luktar rabarberpaj & jag har fått prata med Love. Jag har det bara bra.

Kanske tröstäta en smula och ta tag i skiten. Och räkna dagarna.

Imorgon halv nio taggar jag för fysikprov. Nej, fy. Satan, vad jag är less på allt som har med siffror och göra.

Det kliar så fruktansvärt i benen. Jag vill inte känna den här ständiga tröttheten längre. Jag vill tävla! Insåg nyss att nästa tävling är om en månad... Det hade varit så kul att springa i Danmark, få känna på den terrängen, klämma i med värsta topploppet. Sitter här med fysikboken i knät och drömmer mig bort. Jag sprängs snart av motivation. Varför är jag alltid så oerhört taggad för snuskiga långpass när jag inte kan?

Jag trotsar blåsten nu och går på långpromenad, det har ingen dött av. Hej så länge. 

Solen skiner och det är väldans svårt att förstå att det faktiskt bara är den 22 maj. Alla går runt i sommarkläder och det är full rulle med gräsklipparna.
Nu skulle jag egentligen gått runt i Danmark och precis ha sprungit en sprint-tävling. Men så blev det ju inte. Jag är långt ifrån frisk. Men det kommer nya chanser. Nu är jag hemma, så det ska jag ta vara på. Njuta av vädret.

Igår kväll grillades det i Sundbyholm. Trevligt var det, om man bortser från mina sjukerier som gjorde mig dödstrött.

Det kan vända fort. Natten var en hemsk upplevelse. Kämpade med hostan och vaknade ett antal gånger av att inte få nån luft. Vidrigt. Sen kom febern, halsont och huvudvärk. Det här var det sista jag behövde. En dag fick jag vara glad och hel. Förra gången tog det två dagar. Men nu jäklar, jag ska försöka vara positiv och kanske kanske mår jag bättre på torsdag, för annars blir den ingen resa till Danmark.

Ska pilla i mig vitlök nu och dricka en massa te, och fortsätta plugga. Huvudet hänger inte riktigt med, men om jag inte gör det nu, blir det aldrig gjort.

Hej så länge.

Mitt inlägg igår tog en resa runt Jorden och valde att stanna någonstans. På bloggen hamnade det i alla fall inte. Nu är jag hemma igen. Inte så värst stel i benen, men trött som bara den.
Till en början så kändes helgen sådär. Jag tog mig till final på SM, precis, men i finalen gick det inge vidare. Ville så himla mycket. I lördags sprangs den jobbigaste långdistansen det här året. Benen ville inte alls som jag, och resultatet var skit. Jag trodde aldrig att det skulle hinna vända till idag när medeldistansen väntade.. Men jag hade tur! Benen var betydligt piggare och trots en del missar och hosta kom jag nia! Jag gläds åt det lilla och det här ska jag leva på hela den här veckan. Nu hostar jag som tusan och halsen spökar. Men det ska bortbortbort. Jag känner på mig att det kan bli ännu bättre.

Godnatt.

Hej och hå. Jag är ordentligt trött och sliten. Något är inte som det ska. Och det där med tävlingarna.. Det har inte gått något vidare. Jag tog mig till final på sprinten, ett plus, men i finalen var inte mitt lopp mycket att hänga i julgranen. Och idag svek mina ben mig. En ny chans i morgon. Då ska orienteringen fortsätta flyta på och förhoppningsvis är benen piggare och orkar klättra upp för de groteska kullarna. Det är tur att min andra hälft väger upp våra resultat lite..

Hej så länge. Nu fortsätter vår lördagskväll härute i de värmländska skogarna. Mysigt.

Packar för tillfället saker till den stundande resan. I morgon 6.45 åker bussen mot Karlstad och sprint-SM. Ska bli riktigt spännande faktiskt. Jag har inga jätteförhoppningar, men de jag har håller jag för mig själv. Lördag söndag ska ägnas åt Juniorcupstävlingar i Arvika, så det blir en ordentlig Värmlandshelg. 

Fyra dagar utan att behöva sätta foten i skolan är inte heller fy skam. Det räcker med att jag har tagit med mig hela skåpet hem och ska tillbringa så mycket av min orienteringsfria tid i helgen med plugg. På något sätt löser det sig alltid även om det just nu känns som om jag har fem tickande bomber att bära på.

Hej så länge!

The Arks nya skiva har blivit genomlyssnad och som vanligt vet jag inte vad jag tycker. Ge mig två dagar. Här är i alla fall låten som det sa pang med. Gillar't.

Jag fångade några ögonblick förra helgen. Solen sken och det var tävling mitt i Norrköping. Vi firade även lillkillen som inte är så liten längre. Ett helt år har gått, och på kalasdagen passade han på att gå några steg också. Sen blev han sjuk och mådde allt annat än bra. Vi andra slapp som tur var magsjukan och kunde springa Tiomila som planerat. Rolig tävling som vanligt och jag lyckades med att få springa två sträckor. Min förstasträcka gick åt skogen så jag kunde inte tacka nej när chansen att få springa igen gavs...

Ingen kan ana hur mycket jag längtar till min sovmorgon. Den är så kusligt välbehövlig. På tre dagar har jag fixat fem jobbiga saker i skolan så den här fredagkvällen har jag längtat efter. Och den här helgen har jag ingenting planerat förutom att begrava mig i matteböcker. Det känns så skönt.
Sen i eftermiddags har jag bara tänkt på mig själv. Köpte ett par oerhört vackra skor och en ny träningströja. Och glass i stora lass. Nu väntar lite mer soffhäng och för intresserade står en burk B&J i frysen och skriker på mig.

Här är ett väldigt tråkigt och trist inlägg. Skrivet enbart för min egen skull.

Jag är sliten och jag behöver sova. Istället väntar en jobbig vecka. Jag letar febrilt efter en fjärrkontroll så jag kan spola fram tiden. Fast det är ju svårt. Mycket plugg, sömnbrist och idioter är ju sämsta kombon. Och jag låter idioterna förstöra mig. Apa.

Jag ska tejpa upp ögonlocken nu.