Måndagsord.
Jag har skrivkramp. Och lite tankeverksamhetskaos. Imorgon tänkte jag avfyra en riktig utskällning och bli klar med ett historiaarbete på något bra sätt. Hur det hela slutar får vi se. Jag tror förresten att jag vet hur min skrivkramp uppkommit. Nämligen tack vare dåliga svensklärare som sugit ut allt det roliga med att skriva. De skiter i princip i vad man skrivit, bara det följer en viss plan så de kan bocka av sina kriterier. Sjukt. Men riktigt så enkelt ska de inte få trampa ner mig. En vacker dag sitter de där och ångrar sin tråkighet mer än någonsin.
Godnatt på er.
Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag
Jag vill inte göra referat, jag vill inte klicka ihop resultat och jag vill inte förklara hur en cirkulär syn påverkar samhället. Jag vill skriva. Men det är liksom slut på mina ord. De som aldrig någonsin tagit slut.
Inte jag, och ingen annan heller kan svara på det.
Tankarna på hur livet kunde ha varit slutar aldrig att brottas.
Hade himlen sett blåare ut?
Kanske hade den viktigaste känslan av de alla inte känts så plastig.
Som ett billigt klistermärke.
Ett jäkla plåster som ger lite trygghet men som man till slut tar bort.
Ibland undrar man ju.
Det blir konstigt när man har så mycket man vill berätta. Det slutar jämnt med att man inte får ur sig något alls för man vet varken hur man ska börja eller sluta. Sån är jag. Tusen meningar i huvudet men inte ett ord kan leta sig ut.
Då det går mer bakåt än framåt.
PANG. Slut.
När klockorna stannat men sekunderna tickar.
Låt mig göra ett nytt försök
Man ska aldrig säga aldrig
Aldrig är ordet vi tänker
Alltid är ordet vi säger
Jag kan inte läsa tankar
Men jag vill att du ska kunna
Det är inte logiskt
Det är inte rättvist
Men jag sa att det var okej ändå 
Italien, nov 2009
