Lisa Andersson

Livsglädje.

Kategori: Om en dag

 
I söndags gled jag runt på skidorna och njöt för fullt, speciellt av mitt eget sällskap. Stannade flera gånger och bara tittade på allt det vackra. Såna tillfällen är så himla mycket värda och jag önskar att jag fick behålla känslan för alltid. Sol och längdskidor är något alldeles speciellt tillsammans.
 
Jag har ruskigt mycket mer plugg att ta tag i än jag vill inse. Tentorna närmar sig alldeles för fort och jag är sådär förberedd. Som vanligt vet jag knappt i vilken ände jag ska börja. Men jag hoppas att jag får den där sparken i arslet snart så jag kommer igång. Stress och press är tydligen positivt för min pluggprocess.
 
 

Tjejvasan 2013.

Kategori: Om en dag

 
Jag har nu genomfört mitt första Tjejvasan, och det med en massa blandade intryck. Jag hade inte så stora förväntningar innan, bara att jag ville starta och försöka få en så bra tid som möjligt utifrån förutsättningarna. Men nu är jag ändå väldigt nöjd, igår var jag dock lite sur. Jag missade att få stå i första ledet med några tiotal sekunder men tänkte inte så mycket mer på det, antog att man hade samma chans på bra tid i andra. Men oj så fel jag hade.
Tyvärr var det en himla massa åkare som inte hörde hemma i ett tävlingsled och ännu mindre längst fram i ett. Första milen liknade mest ett slalomlopp när jag bytte spår var tionde sekund, och jag försökte att tänka positivt och inte lägga energi på att vara arg på alla stoppklossar. Men stressen över att jag inlett loppet med att gå två kilometer på skidorna satt kvar. Till slut kunde man börja åka lite mer som man ville och hitta ett flyt. De sista nio kilometrarna gick hur bra som helst, kändes som att jag kunde ha fortsatt staka ett tag till.
 
I mål åkte jag 10.59.37 enligt klockan vid målet och jag höll på att avlida av lättnad när jag insåg att det var precis under två timmar, trots allt strul i början. Så jag var överlycklig, och nöjd. Sen visade visst datorn att jag hade tre sekunder över två timmar, oklart hur det gick till. Sekunderna var inte på min sida i helgen, men en sak har jag lärt mig, och det är att aldrig mer stå i led två. Sitter ju här och är redan taggad för nästa skidlopp.
 
 
 

19e februari.

Kategori: Om en dag

 
Träning och kaffe. Två så simpla saker, men ändå kan de uträtta stordåd. Jag har ägnat mycket tid till dessa två vänner idag. Åkte skidor på golfbanan på vinterns sämsta spår och dessutom med klister, men det gick det också. Det var tur att jag hade sällskap av Sara, hade nog vänt hemåt alldeles för tidigt annars. Sen har jag hinkat kaffe och försökt skriva labbrapport, det brukar vara kul och jag blir oftast lite smartare men idag var det tyvärr katastrof. Partikel-i-låda-principen är nog inte min grej.
 
Jag har eventuellt lyckats övervinna alla sjukdomar nu, med tanke på att jag ändå kunde ta mig runt skidloppet i söndags med en okej tid. Det var faktiskt riktigt kul, trots att det snöade och jag tvingades åka utan glasögon sista varvet. Det var skönt att få bli sådär ruskigt trött, sådär trött som man bara kan bli på toppen av branta skidbackar, och det var skönt att känna att kroppen hela tiden hann återhämta sig. Såklart var det tungt också, men det kändes ganska hoppfullt. Jag hade nog ställt in mig på att kroppen skulle vara en katastrof.
 
Titt som tätt sneglar jag på annonser där det säljs platser till Tjejvasan. Har hejdat mig många gånger nu, vågar inte riktigt lyfta luren och köpa en plats. Jag är livrädd för att vakna upp igen och känna mig dålig, och ta itu med ännu en besvikelse. Så jag väntar lite till, men det skulle vara så kul att kunna starta. Håller tummarna för att jag får fortsätta må bra. Hoppas Hoppas.
 
Förresten, mina kryddor växer som sjutton. Jag tror korriandern måste lugna ner sig nu.