Lisa Andersson

Igen och igen.

Kategori: Om en dag


Det spelar ingen roll hur många gånger jag satt klockan på 02.25. Jag mår dåligt varje kväll ändå och får lite ont i magen. Jag vet ju dock att det alltid löser sig, men den där tiden är inte skojig, och numera är det kolsvart ute då.
En annan dag tänkte jag skriva om o-ringen, alla tävlingarna och min lilla semester där uppe. Men nu borde jag vila och förbereda mig för ännu en natts trappspring.

19 juli.

Kategori: Om en dag


Nu känner jag att det är dags att kladda av sig en del. Jag har varit väldigt skrivsugen senaste tiden, men jag har också varit extremt lat. Mina dagar har oftast bestått av att sova länge, sen äta min tredje frukost bestående av mycket kaffe och efter det har jag vart segare än segast. Framåt kvällarna har jag återhämtat mig och tränat en del, vilket sen märkts ganska väl under natten, när man har konstant mjölksyra i benen. Mitt område saknar hissar. Älskar trappor.
Men nu, nu är jag ledig. Har tagit mig igenom 15 nätter och klappar mig själv stolt på axeln. Själva natten är inte så farlig, men att aktivera sig svettig den där tiden gör en helt utmattad.
Så nu är jag alltså ledig i mer än en vecka och idag har det åkts tåg och bil för fulla muggar. Imorgon kommer vi fram till Boden och o-ringen. Jag är väldigt taggad och nervös, det ska bli kul med riktigt krävande terräng men samtidigt har jag nog ingen koll på hur jäkla jobbigt det kommer bli. Några bra pass har jag kunnat göra, men de är inte många. Äh, det löser sig alltid. Orientering är svinkul, det är det viktigaste.

Halvtid.

Kategori: Om en dag

 
Snart har halva sommaren gått och jag vet knappt hur det gick till. Inledningen var en jobbig historia. Halvtrasig fot, inget jobb och för mycket tid gjorde mig galen. Jag behöver någon slags mening med dagarna. Det hade kunnat funka om jag fått träna obehindrat, kuta omkring i alla dessa skogar som finns hemma. Men foten ville ju inte det. Nu däremot, har jag kunnat springa flera gånger utan att det blivit värre. Jag säger inte att det är bra än, för den visar tendenser att vilja bråka då och då, men det kanske är på väg åt rätt håll. Jag har i vilket fall insett en sak, jag måste hålla mig till skogen. Min kropp verkar allergisk mot allt som har med hårt underlag att göra. Jag tänker att det är bra att det inte är tvärtom, det hade varit jobbigt. Men det kräver en jäkla massa planering och just nu kan jag inte springa hur jag vill. Hur o-ringen ska gå vågar jag inte tänka på. Jag har funderat ihjäl mig på om jag ska byta klass, men jag tror att jag bestämt mig för att slita mig runt långklassen, trots att min löpform just nu är enbart en sak, skrattretande dålig. Det är ju faschinerande hur snabbt det går att tappa bort den, löpformen alltså. Jag tänker att det omvända borde funka också, har två veckor på mig att hitta den igen. Sedan får vi se om foten håller fyra långdistanser. Får väl ta omvägar så fort en väg/stig visar sig.
 
Så i takt med att foten inte hatade mig längre, skaffade jag mig också ett jobb. Några dagar efter midsommar, bättre sent än aldrig. Är det något jag lärt mig i sommar är det ju att man helst inte ska söka jobb, man ska bara ha tur. Det här jobbet jag fick till slut annonserades aldrig ut och jag behövde inte direkt anstränga mig för att få det. Tänk all tid jag lade ner på ansökningar hela våren. Suck.
 
Nu har jag jobbat fem pass, varav det första själv i morse och jag överlevde. Klockan ringer 02.25 sex dagar i veckan och sen är det fullt ös att dela morgontidningar. Hittills har jag bara ställt om dygnet litegrann och huvudvärk har blivit standard. Men det ska nog gå.