Att älska tröttheten.
Kategori: Om en dag
Helgen var slitsam. Jag måste erkänna att jag har en riktigt kass grundträning bakom mig och att varje meter i helgen fick jag slita. Men det kan bara bli bättre, och jag känner att det blir så sakta men säkert. Den här våren har jag verkligen fått uppleva en ny form av trötthet, och jag har lärt mig att älska den. En annan insikt är att min vilja ibland är ohälsosamt stark, och jag har förstått hur länge jag klarar av att ligga precis på gränsen till att inte orka en centimeter till, och det är alltid längre än man tror.
Igår höll jag på att göra en sånt lopp som jag hade varit så himla nöjd med, men tröttheten tog över mitt huvud och jag stängde av orienteringen till tredje sista. Jag gjorde en riktigt stor bom och alla jag kämpat för att ha bakom mig sprang lätt om. Men så är det med orientering, och jag har bara mig själv att skylla. Jag är i alla fall nöjd med allt innan bommen, och att jag inte släppte trots att jag bara ville gråta i de där äckliga bergen.
Min mage har vart i uppror sen igår, vilket den i och för sig alltid blir när jag tar ut mig fullständigt. Jag är hungrig men samtidigt illamående och inte alls sugen på mat, jobbig kombo. Det enda jag kan tänka mig nu är sushi. Sitter och simulerar hur detta skulle smaka...
