Lisa Andersson

2012.

Kategori: Om en dag

 
Jag har funderat ett litet tag på att göra någon slags sammanfattning av förra året. Hittills har jag bara haft en massa lösa trådar i huvudet och inte kommit längre än att jag granskat träningsdagboken.
 
Och det är också vad jag hade tänkt börja med. 2012 var både ett väldigt bra och ett väldigt tungt år. Jag inledde vintersäsongen och året med benhinneproblem, något som kan kännas som den mest hopplösa skadan någonsin. Den gör precis som den vill, och man kan aldrig riktigt veta säkert vad det beror på. Jag gav i vilket fall inte upp, och stod otaliga timmar på crosstrainern eller satt på cykeln förra vintern. Många gånger var det extremt jobbigt att se och höra hur de andra sprang långpass efter långpass medan man själv bara kunde trampa på. Det gällde att bara tänka framåt och positivt, jag kunde ju fortfarande träna, bara inte löpning.
Mitt första löppass tror jag blev någon gång i februari, en kvart utan smärta, och jag var helt euforisk efter det passet. Sen började jag så sakta komma tillbaka, och kunde genomföra ett sjukt kul och givande träningsläger i Tjeckien innan tävlingssäsongen. En tävlingssäsong som var väldigt upp och ner, men för att inte dra ut på det hela kan sammanfattas med att jag var en aning för snabb för mitt orienterande. Jag har aldrig missat så mycket på tävlingar som jag gjorde förra året. Men jag har nog heller aldrig varit så nära de bästa, när jag väl sprang rätt. Det är vad jag tar med mig, och jag känner även att jag vet vad jag borde förbättra.
 
Tyvärr räcker det inte att bara veta vad som ska göras, man måste ju också genomföra planen. Något som nu ser lite sådär ut, med tanke på min fot som gjort ont sen innan jul. Det blir att åka skidor och trampa på crosstrainern tills dess att jag får mina inlägg, som förhoppningsvis kommer lösa lite av problemen. Sen hoppas jag att mitt 2013 kommer bli ett helare år. Utan skador och sjukdomar. Vad jag har för mål är ännu ganska oklart, eller egentligen vet jag precis vad jag vill, men jag vet inte om kroppen vill det än. Jag skulle vilja springa betydligt mer än vad jag gjort, och längre, kanske testa på en satsning utan karta. Fast en sak är säker, och det är att allt vad resultatmål heter är skrotade. Från och med nu handlar det bara om hur jag känner och vad jag gör, resultat är något man ska känna själv. Jag trodde att jag tänkte såhär förra året också, men det har jag ju insett att jag absolut inte gjorde. För mycket energi gick åt till fel saker. Så nu är det ändring på den fronten.
 
Ett mycket trevligt minne från 2012 var Tiomila. Elva kilometer ren smärta, men ett perfekt lopp. Att få stämpla vid målet och ramla ihop i en hög, fylld av adrenalin och känna att jag verkligen hade gjort allt, det var extrem lycka. Bilden är tagen några hundra meter innan jag gick i mål.
 
 
 
Kommentera inlägget här: