lisas

Inte ens kaffe funkade idag. Då är det illa. Sov till och med en timme efter skolan, vilket är extremt ovanligt för att vara jag. Men det gjorde susen, för jag fick lite extrakraft och köttade mig igenom en fet inlämningsuppgift. Som sällskap hade jag en varm choklad med vispgrädde. Lyx.

Sitter och försöker motivera kroppen att röra sig mot köket och äta något innan jag förhoppningsvis ska ta mig till skolan. Det känns som en stor bedrift i detta skick. Tror jag har en släng av feber, och samtidigt en mage som bara dummar sig. Härliga liv. Nej, dags för kraftansträngningen. Hej så länge.

Hittills har denna lördag bjudit på vad bilden nedan visar. Snö. Jag och Kajsa gav oss ut i en riktig snöstorm och möttes av ispilar och snöflingor stora som bollar lite då och då. Men det visade sig bli ett trevligt långpass ändå, och nu har man 16 km i benen. Fast nu är kroppen slitage, eller mer i matkoma-tillstånd.

Om inte alltför många timmar är det sittning på hg med en massa orienterare. Hoppas på en härlig kväll. Men innan dess ska det pluggas och bakas.




weheartit

Okej. Jag är en utmattad varelse. Trots sovmorgon och kaffe fullkomligt vägrar mina ögonlock att hålla sig uppe, och då ska vi inte ens snacka om hjärnan min. Hade ju tänkt viga min eftermiddag till att förstå mig på trepunktskorsningar, det vill säga genetik. Återstår att se om jag lyckas med alla dessa rekombinanter, vilket är ett ord jag just nu läst fem gånger (!) på en minut. Nej, dags att återgå till mina bananflugor och majs. God eftermiddag.

Jag hatar egentligen personer som skriver att de är stolta över sig själva i sina bloggar. Eller, hata är ett väldigt starkt ord men jag ogillar det starkt. Likaså personer som beskriver sig själva som överambitiösa eller extremt positiva. Gillar förövrigt inte ordet ambitiös heller. Måste finnas något bättre ord. Det kan sammanfattas i att jag helt enkelt inte är superpigg på människor som måste berätta för mig hur makalöst bra de är. Speciellt inte när det handlar om att kliva upp ur sängen. Då är man inte stolt, då är man bara väldigt normal.

Men hör och häpna, idag är jag stolt över mig själv. Brukar väl inte hända alltför ofta, då jag inte gillar att missbruka den känslan. Men idag blev jag mitt rätta jag igen. Jag stod inte tyst och var en svamp när en elak, helt ogrundlig kommentar kom flygande. Personen i fråga önskade nog att den varit tyst. Idag och de tidigare gångerna.

Skulle kunna skriva en liten uppsats om den här personens helt tanklösa åsikter. Men jag skippar det. Vi bor i Sverige, jag anser att man får yttra sig hur tusan man vill, så länge man har lite belägg. Vilken denna varelse alltför ofta saknar.

Skönt. Nu har jag ventilerat klart. Jag är glad igen.



Förövrigt gick matteräknandet härligt bra idag, lite nytt hopp infann sig. Och har jag lite tur får jag träffa Daniel ikväll som när som helst borde infinna sig i Linkan.

Tjo. Bacillerna är kvar och har blivit flera. Har ont på ungefär alla ställen man kan ha när man är förkyld. Imorgon tänker jag ringa vårdcentralen för tredje gången och fråga om det är meningen att man ska må såhär. Deras lösning på det hela har hittills varit att knapra Alvedon. Gillar inte riktigt det tänket. Helgen har varit den lugnaste i hela mitt liv tror jag. Känns som om jag suttit i karantän. Men en hel del plugg har jag lyckats få gjort. Och suttit i soffan. Kroppjäkeln orkar inte mer när huvudet dunkar och febern leker rövare. Egentligen vet jag inte om jag har feber då jag inte är ägare till nån termometer, men jag har dragit slutsatsen feber efter att ena stunden svettats som en gris och slita av sig kläderna till att i nästa sekund ha på mig tre strumpor för att det är kallt.

Dagens feta plus är i vilket fall kaffet och muffinsen jag nu avnjuter. För första gången lyckades jag få chokladmuffins riktigt kladdiga. Inte så mycket sämre blev det när man proppade de fulla med vit choklad heller. Mums.

Sitter och kliar mig i ögat för tillfället. Tror att jag dragit på mig lite baciller. Det ser inte riktigt ut som det ska och jag är rädd att jag kommer se farlig ut imorgon. Men jag ska be en bön och förhoppningsvis slipper jag släpa mig till en doktor. Håll en tumme. Nattis.

Skallen känns tom och helt proppfull på samma gång. Sovkontot är lite back och nu är det helg. Skönt!





weheartit♥

Jag börjar bli bra på att umgås med mig själv. Inte för att det blivit så väldans mycket sådant än, då jag mest befinner mig i skolan, frenetiskt skrivande nedsjunken i en stol i en aula. Men det går fint det. I denna stund har jag även fått ihop 30 högskolepoäng, det vill säga första terminen är klarad!

En annan oerhört trevlig sak är att jag kämpat tillbaka mina armmuskler sen mitt lilla fall i somras. Har nästan glömt att jag hade det där gipset ett bra tag.. I vilket fall gjorde jag ikväll 30 armhävningar och jag kände mig typ som Stålmannen. Jäkligt nice vill jag lova.

Hemma igen. Känns gött. Bra sällskap.

Känns overkligt att skriva att jag har gjort sista tentan, som för övrigt gick riktigt bra. En termin avklarad! Det har varit väldigt upp och ner, men så är ju livet. Nu tänker jag bara skita i alla dåligheter och leva lite. Ingen ska få mig att må så igen. Punkt.

Och jag måste klippa mig. Snustorrt hår med miljoners kluvna toppar, frisörskräck och studentliv är ingen bra kombo. Men i jul, då jäklar. Så bilden nedan är väl den sista på mig, innan allt trasigt hår ryker. Och jag har även andra planer på förändring, vill bara få det gjort!

Känns inte som att det var i morse jag satt och kliade mig i huvudet i tentasalen. Men det gjorde jag ju. Förhoppningsvis gick det bra. Lite oklart. Men med alla dessa förbannade pluggtimmar jag lagt ner vore det inte mer än rättvist att det går vägen.
Huvudet är lite tungt och jag drömmer mig bort. Vill ha ett samtal, eller några ord bara, hatar tystnaden. Men man kan inte få allt, och ibland får man ingenting. Men, viktigast är att förbereda skallen på en total intryckning av fakta. Gjort en mjukstart idag. Tre dagar har jag på mig att få in biokemin. Det ska gå.

Försöker lura mig själv att det är askul med plugg. Tänkte även göra ett försök och öppna biokemiboken som legat ganska orörd. Mycket ovärt köp. Enda fördelen är att folk som ser den blå enorma klumpen tror att man är duktig. Kikade nyss efter och den innehöll 1100 sidor. Har insett att bilderna i denna bok är det enda intressanta. Nej, nu är det bara att fortsätta med slaveriet. Imorgon tar jag lite semester, och far till Göteborg. Förväntansfull Lisa.

Idag har magen min gjort uppror. Vänt sig fullständigt ut och in och bak och fram. Försöker se saker lite positivt men det är svårt när dåligheterna byggs på hög. Plugget är slängt på golvet och har intagit fosterställning i sängen. Nu vill jag bara att det ska bli fredag och sen lördag, då får jag äntligen träffa någon bra, och förhoppningsvis känna mig lite glad.

Så långt ner det bara går att komma.

Herregud vad jag har haft det trevligt senaste dygnet. Sara kom till Linköping igår och vi for runt och handlade en massa nödvändigheter, tog en sväng på Ikea och hade en långlunch. Vi lagade en sjuhelsikes middag, drack vin och åt ost. Kunde inte haft det bättre. Lördagen har hittils bjudit på julmarknad innan vi skiljdes åt. Har för tillfället bänkat mig vid köksbordet med de nya högtalarna bredvid och tänkte plöja igenom lite plugg. Dessa högtalare var efterlängtade, mycket bra köp.

Hej där. Sitter och slukar fil med kalaspuffar. Himla god kombination. Dagen har förövrigt bjudit på labbrapportsskrivande, pannkaka, jävligt mycket organisk kemi och lite träning. Imorgon är man ledig vilket ska firas med en fet sovmorgon, sen är det bara på't igen, och då pratar jag självklart om organkemin som just nu inte är min favoritkompis.
Just ja, i morse damp resultatet på matteduggan in. Det gick som jag trodde, men det mest häpnadsväckande var ändå att hela tre av 34 klarade den. Fan, där lyckades de allt. Typ 8 procent. Och kan ju runda av med att avslöja att jag inte var en av dessa tre lyckliga. Men hoppet finns kvar.

Godkväll.

Glöm det där med framtiden. Tror bara det finns en mening med livet, och det är att det ska vara så jävligt som möjligt. Känner hur pessimisten i mig tar över. Ska man skratta eller gråta? Och för den som undrar så är svaret nej, det gick inte särskilt bra att springa den här helgen heller.

Har förbannat dåligt samvete. Samtidigt har ett litet hopp inför framtiden infunnit sig. Befinner mig för tillfället hemma, och tanken är att springa ett löppass under helgen. Ber till alla höga makter att det går bra, smärtfritt och lätt, och jag är fan lycklig. 

Smålandstrippen blev mycket bättre än jag kunnat hoppas. Jag kom runt banan utan besvär och det gick till och med riktigt bra. Det är såna här dagar man inser varför man tycker att det är så kul. Nu hoppas jag bara att benet samarbetar lite mer i framtiden, så att jag kan springa hur mycket jag vill. Crosstrainer är ju inte skojigaste sysselsättningen tyvärr. Dags att göra lite nytta nu, hej så länge.

Tänk vad fel det ibland kan kännas. Och ändå kör man bara på. Kämpa. Ta sig igenom. Överleva. Ibland börjar man nästan tro på att det är så det ska vara. Att ingenting ska vara lätt.

Har varit en snuskigt oeffektiv dag, förutom tentan jag skrev i morse. Jag kan nog inte vara mittemelllan, antingen kör jag tills jag stupar eller så kör jag inte alls. Har även dragits med en trevlig träningsvärk i vänstra armen, pangandet i helgen satte visst sina spår. Sen kan ju mina obefintliga muskler i vänsterarmen också spela in. Men de är på gång, genomförde mina fem första armhävningar på tre månader härom dan. Hurra.