Lisa Andersson

Efter regn kommer ibland en jädra massa solsken

Kategori: Om träning & tävling

Den här texten började jag skriva på för väldigt många veckor sen och tanken var att jag bara skulle ha den kvar som minne. Nu när tentor är skrivna och jag har en ledig stund för första gången på länge passade jag på att skriva de sista raderna. Man glömmer ju allt ruskigt fort och speciellt jag som är en rastlös person som bara ska framåt. Men det är kul att kunna kolla tillbaka och peppa sig själv i vinter. 
 
__________________________________________________________
 
 
Medel- och stafett-SM var en lärorik och kul helg. I kvalet fegade jag och hade alldeles för mycket respekt för uppgiften. Jag hade en bra känsla och visste att en finalplats var helt klart rimlig, men då måste man prestera på topp vilket jag inte gjorde. Det blev ingen A-final, men i B-finalen orienterade jag exakt som jag vill göra. Missade lite men jag fick till flytet på nästan alla kontroller och det kändes lätt. Älskar känslan när orienteringen bara funkar av sig själv. I stafetten var det första sträckan som gällde för mig, och inför den var jag skapligt nervös. Men också där fungerade orienteringen bra och jag hade ett lugn hela loppet. Det kändes kontrollerat hela tiden och i mål var jag bara 40 sekunder efter täten. Det var så otroligt skönt att faktiskt få ett kvitto på att jag tagit ett steg framåt. Dessutom kändes det som att jag hade ännu mer att ge. 
 
Jag hade siktet inställt på ultralång-SM och sen den dagen jag anmälde mig var jag väldigt taggad. Ultralång är något alldeles speciellt, vidrigt och häftigt på samma gång. Dock blev veckan innan inte riktigt som jag tänkt. Vilade fem dagar eftersom en förkylning tittade fram efter stafetten. Jag började tvivla på om det verkligen skulle bli någon start, men samtidigt så hoppades jag och i mitt huvud snurrade en massa mål och förhoppningar. Jag visste ju någonstans att jag är bättre än förut och jag ville så gärna få starta och försöka. 
 
På startlinjen stod jag till slut, helt ovetandes om kroppen skulle samarbeta eller inte. Det visade sig att den hade mått bra av lite vila och jag hade inga svårigheter med att följa med i början, tog det lugnt och kontrollerat precis enligt planen. När vi kom till slingorna delades det upp väldigt mycket och jag fick hålla fart själv vilket var svårare, dessutom var kontrollerna klurigare och jag missade lite. Ut från slingorna såg jag ingen och började tänka lite negativa tankar, det kändes tungt att vara ensam så tidigt på banan. Men jag bestämde mig för att chansa lite så att jag eventuellt kunde få syn på någon rygg. Det lyckades och till slut hade jag kommit ikapp en mindre klunga.
Efter första varvet låg jag femma och ett visst lugn infann sig samtidigt som jag blev otroligt taggad och fick en riktig kick. Men ute på andra varvet kom första trötthetsdippen och jag fick börja slita. Vi blev fler och fler i klungan och jag blev stressad av tanken på att vi blev fler än topp tio.. Det är många tankar man får kämpa med i ett lopp på över två timmar. Jag peppade mig själv hela vägen och egentligen fanns det inget annat alternativ än att jag skulle ta mig i mål som en av de tio första.
Ut på tredje varvet var jag en av de tröttaste i gruppen men på något sjukt sätt fick jag tillbaka krafter vid en klurig kontroll i ett grönområde där alla gick några steg. Jag tog några djupa andetag och kampen fortsatte. Ut från den kontrollen inser jag att flera tar fel riktning och jag blir så ställd. Vad gör dem? Hjärnan går långsamt och det tar någon sekund innan jag inser att det här är min chans. Jag tar nästa kontroll först av oss i klungan men får ganska snart sällskap av en till. Det är då jag inser att jag kommer greja det här. Det är inte långt kvar och jag får ännu en kick. Vi är alltså två kvar och den andra tjejen drar upp tempot rejält. När vi närmar oss sista höjden innan målet ser jag direkt att mossen vi ska ha har jag redan sprungit förbi en gång. Jag drar en chansning och springer på minne sista biten, jag kände igen mig från de två första varven. Jag stämplar vid näst sista och hör speakern säga att de väntar på fyran i D21. Total chock. Det är ju jag. Det är ingen annan där. Jag springer nerför backen, trillar ut på gärdet och hör folk heja på mig. Jag njöt så obeskrivligt mycket den halvminuten på upploppet. Som jag längtat efter att få göra detta. Jag kom fyra på ultralång-SM i seniorklass, och jag fick den där efterlängtade medaljen som jag sett så många andra få ta emot. Jag har nog aldrig varit stoltare för något jag gjort.
 
 
 
 
 
 
______________________________________________________________
 
Jag är väl medveten om att vi inte var ett särskilt stort startfält den där söndagen, men ingen kan ta ifrån mig att jag gjorde ett av mina livs lopp där. Resten av deltagarna kan jag faktiskt inte göra någonting åt. Därför känner jag även för att skriva lite om de patetiska åsikter som alltid dyker upp kring sånt här. Att klanka ner på dem som faktiskt sprang ultralången och prata om det som "tur" eller att det var "lätt" att få en bra placering gör mig riktigt förbannad. Man får ingenting. Man skapar det själv och alla som var där gjorde sitt bästa. De som har åsikter har säkerligen inte ens sprungit ett ultralång-SM. I framtiden hoppas jag att det planeras lite bättre så fler kan ställa upp, och framförallt vågar ställa upp. 
 
 
Kommentera inlägget här: