Lisa Andersson

 

Kanske dags att cykla hem nu, när största nöjet är att sitta och fota sig själv i biblioteket. Jag har kommit så pass långt att huvudet känns precis på gränsen till proppfullt och jag är livrädd att varje ny grej som fastnar ska göra att en annan trillar ut. Nu kanske inte den risken är så stor, bokstavligt talat, men jag känner att jag borde sluta innan jag blir knäpp. Jag börjar snart tycka att fysikalisk kemi är kul, och att sambanden känns logiska. Att någonting skulle vara logiskt i den här kursen är bara helt osannolikt, med tanke på att man räknar på saker som egentligen inte finns. Ciao.